Svensk Pops Historia

- Läs en förkortad variant av bandets långa historia - Läs: - Kapitel 1 - - Kapitel 2 - Kapitel 1 Om man bortser från barndomar och liknande kan man säga att historien om den fantastiska orkestern ”Svensk Pop” började runt 1995. Nisse Andersson och Johan Björk, två killar i 9A på Eklidens skola, hade gjort ett textäventyrsdataspel till den klassiska datorn Amiga. Spelet ”På vadring” var i stort sett klart, och vad som saknas är kanske framförallt musik. På en cykeltur mellan Lillängen (Där Nisse bodde) och Alphyddan (Där Johan bodde), stannade Nisse till vid Järlas busshållplats för en pratstund med skolkamraten Mattias Qvarsell. De två killarna hade endast pratat med varandra en gång tidigare, men kände till varandra eftersom de gick i samma skola och var ganska udda typer båda två. Båda hade också visat sig vara rätt intresserade av att göra datamusik. Man kom överens om att Mattias skulle få göra musiken till dataspelet, och senare, när killarna just hade börjat gymnasiet, bjöds Nisse och Johan in på en läsk i Mattias dataklubb på Henriksdalsberget. Nisse var rap-artist och kallades Funky C, och såg därför dataklubben som en möjlighet att göra musik till sina rapping-låtar. Mattias, som hade de kunskaper i data och musik som Nisse saknade, hjälpte till med att göra musiken. De båda killarna fann snart ett gemensamt intresse i Beatles och i tjejer, och spenderade inom kort nästan all sin tid tillsammans. Så inleddes det musikaliska samarbete som inom några år skulle komma att ta världen med storm. Funky C En vanlig grej bland unga grabbar är att man startar ett eget pojkband. Nisse, Mattias och en kille som hette Martin Hedman, bildade pojkbandet Toyboys en tidig sommardag 1997, och skrev texten ”Oh baby”. Senare under sommaren (under vattenfestivalen) totade Mattias (med assistans av Martin) ihop låten ”Movies in the Closet”, som höll oväntat hög musikalisk kvalitet. En annan jävligt bra Toyboys låt var ”Sitting in the Corridor”. En dag var Mattias på väg till slagverksensemblen där han spelade på olika makapärer. Plötsligt kom han på att raden ”Du är min gud, om jafåvara din Jolly Jumper” lät som en bra poplåt, som skulle kunna vara gjord av Jumper eller nåt annan töntigt popband. Han skrev låten, och bland annat Nisse blev mycket imponerad. När de båda killarna sov över hos en tjej som hette Kaisa och bodde i Rinkeby skrev de en till hitlåt - ”Vill du va min mandarin?”. Man insåg att man måste göra något av det hela och bildade ett töntigt popband. Ett tag var killarna oense om bandet skall heta “Mockasin” eller “Svensk Pop”. Man enades efter ett tag om Svensk Pop, för då kunde man döpa även den första skivan till Svensk Pop och det vore en tuff grej. Bandets ändamål och syfte blev att försöka fixa brudar, genom att spela låtar med förtäckt samlagspropaganda och annan raggning inbyggd i låtarna. (Det är därför som så många av refrängerna på de gamla hitsen är utformade som raggningskommentarer). Man skaffade sig artistnamnen Nippe Svensk och Qvarre Pop, efterom låtarna då fick kompositörerna Svensk/Pop istället för av Andersson/Qvarsell. Namnet Nippe kom från låten ”När skogen brann” av James Hollingworth (bandets första stora influens) och Qvarre kallades Mattias för av killarna i hans klass. Tidig bild på duon Svensk Pop Nippe och Qvarre drack te, åt spagetti med bacon och skrev fina poplåtar som de åkte runt och spelade för olika tjejer som de försökte få ihop det med. Qvarre lyckades hyffsat och Nippe (mer inriktad på fyllehångel) misslyckades. Det är därför som texterna (som Nippe har huvudansvaret för) är så olyckliga och desperata medan musiken (Qvarres huvudområde) är så gladlynt och käck. Under den här perioden skrevs band annat hits som “Bubblare”, “Alla e desperata”, “Camilla & Daniel” och “Blåa Jumpaskor”. I början av 98 gjorde Nippe och Qvarre sitt första framträdande på Lärarförbundets årsmöte, där Qvarres morsa var aktiv. Scenklädseln var kosym och stora skyddsglasögon som man snott från Nacka Gymnasiums kemilaboratorium. Särskilt “Alla e desperata” gjorde succé. Dessutom skrev man en låt på Qvarres morsas kontor i väntan på spelningen: Jag va med mamma på kontoret ida. Portable Sounds Varje år arrangerar Nacka Gymnasium en talangjakt. 1996 hade Qvarre Pop spelat trummor i bandet Portabelle Sounds, och Nippe hade kört en galen rapping-låt vid namn “Aggression”. Med sig på scen hade Nippe bland annat haft kompisarna Jimmy Halvarsson och Jonas Redmo. Jimmy hade bland annat gjort stor skandal genom att slänga folköl på publiken och däcka på scenen. Qvarres band hade fått hedersomnämnande, men Nippes akt hade inte det. 1998 ställde Svensk Pop upp. Nippe och Qvarre tillkallade åter kompisarna Jimmy och Jonas samt basisten Fredrik Ölund för att bli ett helt band. (Fredrik gick i Nippes klass, Jimmy och Nippe var gamla barndomspolare och Jonas gick i Jimmys klass. Men eftersom alla var sköna musiklirare kände alla även Qvarre och varandra). Mot slutet av 1997 började killarna repa. Man repade först in “Vill du va min mandarin?”, sen även “Bubblare” och “Camilla & Daniel”. Debutlåten “Jolly Jumper” ratades av de övriga grababrna när Nippe och Qvarre visade upp den. “Vill du va min mandarin?” spelades in på ett band i replokalen och förseddes med ett fint omslag av Nippe och Fredrik. Bandet kopierades i 5 exemplar. Var exemplaren finns idag är okänt. Om någon har ett ex så är det en enorm raritet idag. Bandets första demokassett. Gjordes i endast fem exemplar. På vintern 98 var det dags för talangjakt. Svensk Pop spelade precis innan pausen, och det var fem nervösa killar som klev upp på scenen. Känslan att stå där var magisk, flcikornas skrik var öronbedövande och under hela spelningen var publikresponsen hysterisk. Flickorna sträckte sig efter bandet, och Jonas drog en fint och gick fram och ställde sig så långt fram att alla tjejer kunde tafsa på honom. Spelningen inleddes med den korta akustiska balladen “Kärlexbrev”, som Nippe sjöng med ett ljus i handen. Han darrade så mycket på handen att ljuset såg mer ut som en vibrator än ett ljus. Därpå kördes hitsen “Bubblare” och “Vill du va min mandarin?”, och succén var ett faktum. Jimmy och Fredrik bytte snabbt om från sina töntiga popkläder till tuffa hårdrockskläder för att spela hårdrock i bandet ”Louder than Hell”. Femmannabandet Svensk Pop på sin första spelning! Delar av Svensk Pop hänger i logen. Efter Svensk Pops euforiska spelning var alla i bandet säkra på att detta inte var sista gången. Konstelationen var tänkt som en engångspryl, men den fantastiska känslan och musikens höga kvalitét fick alla att vilja fortsätta som ett femmannaband. Under kvällen gick alla runt och var spända på vilka som skulle vinna, en sak var i alla fall så gott som alla övertygade om - det stod mellan Svensk Pop och jazzbandet ”Jailus 4 funk”. Tyvärr vann jazzkillarna, men Svensk Pop hade trots allt fått tre röster av juryns åtta. En av dessa röster stod musikläraren för. Bland banden som inte fick nån röst fanns bland annat hiphopgruppen ”The Special Blend” som senare skulle utvecklas till de nu så kända ”Fjärde världen”. Innan Nippe klippte sig kort i tredje ring hade han hockeyfrilla i en månad, mest för å va ball... Bandets andra spelning var på Sickladagen i augusti 1998. Nu hade man repat in fler låtar: “Blåa Jumpaskor”, “Alla e desperata”, “Glasslåten”, “En kärleksballad”, “Camilla & Daniel” samt en bunt covers. “Trafiklåten” av James Hollingworth var vid den tiden så pass spelad av Nippe och Qvarre att den var lika mycket en Svensk Pop-låt som “Twist & Shout” är en Beatleslåt. Dessutom spelade man “När vi 2 blir 1” av Gyllene Tider och en rockmedley med “Dizzy miss Lizzy” och “Lets go do the Hop” som extranummer. På Sicklaspelningen visade Svensk Pop upp oanade kvaliteter som liveunderhållare, även om publiken var betydligt lugnare vid detta tillfälle. Innan spelningen beslöt man att alla skulle få ha artistnamn. Jonas tog namnet Günther Schlecht efter som någon vid något tillfälle sagt att han såg ut som en tysk porrfilmsregissör som hette Günther. Schlect var det nog Fredrik som kom på. Fredrik tog namnet Vincent West eftersom det lät som ett tufft porrstjärnenamn. Jimmy fick fortsätta kallas Jimmy, senare lades efternamnet B. Gosh till. B stod för Bafferibom, och “bafferibom gosh” var Jimmys favorit trumfill. Jimmy var inte riktigt nöjd med sitt namn (som Nippe och Qvarre hittat på) så efter nåt år bytte han till Fantomen, som hans farsa velat heta som barn. Fredrik beslöt ganska snabbt att byta namn från Vincent West till det med Svensk Pop-klingande namnet Frippe Frisk. Frippe brukade hans tjej kalla honom (Efter namnbytet bytte hon smeknamn till Bubba). Frisk tog han för att det lät så fjantigt. Svensk Pops hemsida såg en gång ut såhär... Det var också nu man startade sin officiella hemsida, som fortfarande finns kvar idag, efter en lång rad rejäla ansiktslyftningar. En avdelning som inte finns kvar på sidan idag men som var en av de populäraste var ”Rykten och skvaller” där man kunde läsa hårresande rykten om bandmedlemmarna och deras eskapader. Avdelningen togs dock bort nån gång när man gjorde en helrenovering av sidan, och Nippe censurerade även tidigt en hel del rykten som var alltför utlämnande. För den som vill veta rykten om Svensk Pop i dagsläget räcker det att snacka med nån popmänniska från Stockholm så kan man vara säker på att höra en hel del illvilligt skvaller. Ryktessidan behövs inte längre. Dock kan läsarna få ett smakprov på några tuffa rykten: Visste du att Qvarre varit hemma hos en tjej och blivit tvungen att gå ut genom förnstret så att inte hennes mamma skulle märka någonting? När han stod utanför fönstret blev han plötsligt bländad av två ficklampor. Det var polisen som blivit larmade om att det var inbrott i just det huset, och att tjuvarna höll på att klättra ut genom föntret. Visste du att Günther en gång fått sparken från sitt jobb som hotellstädare eftersom han såg för ovårdad ut? Visste du att Nippe och Fantomen m.fl. en gång under Vattenfestivalen 1997 gjorde inbrott i en korvkiosk och snodde massa läsk och korvar, som man kalasade på i båten hem? Tuffa rykten. Med tiden blev det värre. Man hade just tagit studenten och behövde ett yrke. Popstjärna fick det bli. Nu var killarna överens om att de behövde en demo. Alla hade just tagit studenten, och man måste ju jobba med något. Popstjärna var det yrke som killarna planerade att skaffa snarast möjligt, och det skulle väl inte vara så svårt med låtar som Bubblare på repertoiren. Man kollade in två studios, dels en som låg långt åt helvete, och dels en på Söder. Båda kostade på den tiden 90 kr i timman - billigast i stan. Man beslöt att spela in på den på Söder - AceTone, för den var bäst och låg bäst till. Att bandet fått nys av studion berodde mest på en slump. Nippe och Qvarre hade träffat en polares polare som arbetat som kock tillsammans med Anders ”Bentan” Bentell - studions ena ägare. Låtarna man valde att spela in blev “Bubblare”, “Vill du va min mandarin?”, “Camilla & Daniel” samt “En kärleksballad”. Inspelningen gick bra fram tills att Nippe skulle sjunga, för han kan egentligen inte sjunga, särkilt inte på den tiden. Dock blev resultatet ändå hyffsat OK. Anders "Bentan" Bentell. Svensk Pops ljudtekniker på alla skivorna. När demon var klar skickade man den till Sveriges alla skivbolag, för att sedan när de blev som galna efter Svensk Pop spela ut dem mot varandra för att få den optimala dealen. Efter ett tag började breven dimpa ner med ratningar. Svensk Pop ansågs för naiva och barnsliga. Killarna blev mycket förvånade, men gav inte upp för det! Svensk Pop live på CageBar (numera Meduza), bandets första krogspelning. I februari 1999 fick Fantomen och den gamla slagverksensemblen (där Qvarre och Günther en gång varit medlemmar men hoppat av) en spelning på Grammisgalan i Kungliga Tennishallen. Nippe hängde med och snyltade in sig på galan. Det var en gigantisk kändisefterfest och Nippe blev full och gjorde många skandaler. Bland annat spillde han rödvin på Hannah Graaf, stötte på Soff i Props frisör, berättade för Heavy att han tyckte deras musik var dålig, sa till Billy Butt att han ansåg hans fall vara en enorm rättskandal, pratade Klasses Julkalender med Klasse Möllberg, sjöng låten “En kärleksballad” för Eva Dahlgen och sa till Per Gessle att Roxette är skit men Gyllene Tider är bra. När Nippe somnat på ett bord blev han väckt av en snäll farbror. Den snälla farbrorn berättade att han jobbade på ett musikförlag. Nippe vaknade genast halvt till liv och frågade om de var ute efter ett svenskt popband. ”Det är precis vad vi är ute efter!” sa farbrorn. Varpå Nippe för att påvisa Svensk Pops fantastiska genialitet sjöng några av badets refränger för honom. Nippe fick ett visitkort av mannen, som hette Keith Almgren och visade sig vara en gammal schlagerräv med låtar som ”ABC” (med Anna Book) och ”Jag har en dröm om en värld utan krig” på sitt samvete. Keith Almgren. Mannen som ville göra stjärnor av bandet. Utöver Keith så knöt Nippe kontakt med tre andra skivbolagstyper på festen. När han kom hem skickades demokassetter iväg med ”Bubblare” och ”Vill du va min mandarin?” Till dessa fyra herrar. Efter någon dag hade Nippes mor fått flera samtal från Keith som lät mycket angelägen. Nippe ringde upp honom och han berättade att han fallit pladask för låten ”Bubblare” som han trodde skulle kunna göra bandet till ett av de största i Sverige. Nu log lyckan mot Svensk Pop, äntligen skulle man lämna misären med jobbiga arbeten, pengabrist och flickor som var ointresserade. Nu skulle man bada i pengar, bo på hotell och ha gruppsex med tokiga groupiesar varje natt. Man bokade ett möte på Keiths kontor i Mörby, och åkte dit. Keith berättade för bandet att han vill signa ett förlagsavtal, och sen försöka fixa ett skivkontrakt med något av landets största skivbolag. Sen skulle Svensk Pop bli det nya stora bandet i Sverige. Nu var Svensk Pop på G. En inspelning gjordes på Keiths initiativ i City Recording studio, med den gamle eurodiscoproducenten Anders Thorslund bakom spakarna. Man satsade hårt på en seriös version av “Bubblare”, som skulle bräcka den äldre versionen inspelad av Bentan. Dessutom spelade man snabbt in de av Keith valda låtarna ”Blåa Jumpaskor” och ”En hemlighet”. En kul detalj är att det två år senare släpptes en singel med namnet ”En hemlighet” av barnpopgruppen E.M.M.A., skriven av Keith Almgren och Anders Thorslund. En låt som Keith ratade var bandets Beatlesinspirerade popåt ”Rosa helikopter”, han gillade inte låten, men han tyckte att titeln var bra. Några år senare fick den Almgrenproducerade barnpopgruppen ”Peaches” en jättehit med en snarlik låt med samma namn, som dock var ännu sämre en Svensk Pops version. Versionen av “Bubblare” som var tänkt att bli en ultimat version, men blev tämligen oinspirerad efterssom Fantomen var tvungen att spela trumkompet i fem timmar innan Keith och Anders var nöjda. Målet de efterstävade var extrem perfektion. Känslan fick stryka på foten. Den allvarligaste missen var dock att Günthers fantastiska gitarr helt glömdes bort av producenterna, något som Keith dock ansåg att låten tjänade på. Nya låtar skrevs. Bland annat bandets största hit: "Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling (med hammare, yxa & sax)". Bandet spelade på och nya låtar skrevs. ”Tillsvidare” var baserad på en idé av bandets polare Erixon, ”Flickor & kärlek” skrevs som en parodi på Arvingarna (eftersom man i en stund av bitterhet kände att det kanske var dit Keith ville styra bandets musik), texten till ”Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling” blev i likhet med den ännu inte inspelade liveklassikern ”Lite mer” till när Nippe jobbade som förskollärare i Gustavsberg och hade långa arbetsdagar där han gick runt och klurade på texter. ”Lite mer” tonsattes på Nippes föräldrars landställe dit Qvarre och Nippe rest för att, på uppdrag av Keith, skriva den ultimata pophiten. Den ultimata pophiten blev ”IKEA”, baserad på en idé av Qvarre. ”Jag slog ihjäl min nya älskling”, eller ”Älsklingen” som den kallas av bandet, tonsattes först senare , när Qvarre blivit övertygad om att det var en hit. Han hade tidigare trott att texten inte skulle passa Svensk Pops glada attityd. Qvarre gjorde först en sorglig och långsam balladmelodi till låten, men Nippe övertygade honom om att den makabra mordtexten måste sjungas till en klämkäck trallmelodi. Resultatet blev ett ogenerat plagiat på 60-talsklassikern ”Everybody loves somebody sometimes”. Låten var i början tämligen kontroversiell, och hade sina tydliga motståndare i bandets vänskapskrets. Många trodde (och tror fortfarande) att den är ett angrepp på en kille som blivit ihop med tjejen Nippe var kär i vid tidpunkten i fråga. Vad många inte vet är att större delen av texten är författad innan de två blev ett par, och att killen bara var en av flera tänkbara mordoffer. Trots att sången mötte motstånd blev den en hit, kanske bandets största, och även de forna kritikerna började tycka om den. Keith ville styra bandet bort från de mer textbaserade vis-liknande låtarna (inspirerade främst av Wille Crafoord) och in på pophits i samma anda som ”Bubblare”. Bandet utvecklades dock alltmer bort från lallpoppen och mer åt vispophållet under denna period, något som gjorde att bandet också minskade lite på sin parodiskt töntiga popattityd och blev mer sig själva i låtar och framträdande. En dag fick Nippe ett samtal från Keith. Han hade fixat ett skivkontrakt med Ulf Wahlberg, mannen som producerat “Yeahyeahwowow”-Martin med mera. Enligt Keith var detta den perfekta producenten för Svensk Pop. Nu utlovades guld och gröna groupiesar till bandet, det enda lilla kravet som Wahlberg hade var att bandet undantagslöst skulle gå med på allt som producenten tyckte, om någon sa emot eller var det minsta tveksam skulle projektet blåsas av omedelbart. Förändringarna kunde röra sig om sånt som att upphöra med sina artistnamn, ändra i låttexterna eller byta namn på bandet. Nippe svarade att han skulle fråga sina bandmedlemmar vad de tyckte om erbjudandet. ”Är det den attityden kan vi lägga ner det här direkt.” Sade Keith. Sen ringde han Ulf Wahlberg och sa att Svensk Pop inte var mogna för ett samarbete. Bandets första skiva: Självbetitlade Svensk Pop. Man hade först tänkt kalla den "Några poplåtar", men det såg inge snyggt ut på omslaget så det fick bli "Svensk Pop". Svensk Pop beslöt att det var lika bra att samarbetet gick åt pipan. Istället valde man att ge ut de låtar man hittils spelat in i studios på en egenproducerad skiva. Resultatet blev skivan ”Svensk Pop” med omslag av Magnus Aldemark och Nippe. Skivan brändes på en kompis CD-brännare och innehöll förutom de sex studioinspelade låtarna (man struntade i Keiths version av ”Bubblare” och tog den gamla Bentan-inspelningen) ett gömt spår: ”Jag va’ med mamma på kontoret ida’” inspelad på Qvarres datamakin. Eventuellt hade man planer på att även ta med en akustisk, datainspelad version av den nyskrivna ”Busslåten”, men eftersom inspelningen blev för dålig lät man låten vänta till nästa skiva. Skivan var tänkt att släppas på en spelning på puben Scottish Arms i Gamla Stan, men pga trassel blev den en dag försenad. Dock sålde man snabbt slut på originalupplagan på 50 ex. under sommaren och brände grabbarna strax upp 50 nya som även de gick åt. Sedan dess torde några hudra ex. ha bränts och sålts. Bandets festivaldebut på Hultsfredsfestivalen 99 i Tickans Partytält. På Hultsfred 1999 gjorde Svensk Pop sin festivaldebut. Till demoscenen hade bandet tyvärr inte kvalat in, istället samlade man ihop vänner till en kompis partytält där Fantomen, Nippe och Günther gjorde ett bejublat fyllegig klockan 03:00 sista natten. Fantomen spelade på spritkök och Nippe sjöng med en hes röst som endast fyra dagars intensivt supande och skrålande kan frambringa. Gigget varade i flera timmar, främst på grund av att man spelade en jättelång version av ”Krokodillåten” som Nippes och Fantomens kompisgäng spelat på högsta volym dygnet runt under hela festivalen till allas stora förtret. I slutet av sommaren var Nippe och Qvarre i Vasaparken och kollade på Abba-teens. Abba-låtarna inspirerade killarna att skriva en riktig pophit av rang som skulle få Keith och hans hejdukar att ångra att de nånsin släppte genierna i Svensk Pop. Man slog sig ned på en bänk och började pussla ihop snuttar från gamla hits som ”Moviestar”, ”I’m so excited”, ”Help”, ”Åh Micki!”, ”Heal the world”, ”Fångad av en stormvind”, ”Ohlalala jag vill ha dej!”, ”I wanna hold your hand”, ”Take me on”, ”Himlen runt hörnet” och ”Nikolas Nyckel”. Resultatet blev slagdängan ”Hon ska bli min!”, en av bandets mest fulländade poprökare. Under ett rep i början av hösten berättade Frippe Frisk en tråkig nyhet: Han hade inte längre tid att spela i bandet, efterssom studierna på KTH tog för mycket av hans tid. Alltså hoppade han av, och bandet stod utan basist. Nu började man jaga basist, något som visade sig svårt. Dock fick man via kompisen Harald kontakt med Jarl Kålbry (alias Karl Öberg), redan virtuell popstjärna i det fiktiva popbandet Playmo. Bland annat hade Jarl fixat en tjej genom att presentera sig som popstjärna, något som visade att han hade helt rätt attitiyd för Svensk Pop. Man repade in Jarl och han gjorde sin debut på en succéspelning på båten Patricia. Spelningen blev en stor succé och Jarl var bandets nye stjärna. Jarl Kålbry som fixade en brud genom att presentera sig som popstjärna. År 1999 var killarna sugna på att göra en ny skiva. Man hade många låtar som inte kommit med på den gamla skivan, som ju bara innehöll de låtar som valts ut för att smörja skivbolag. Klassiker som ”Alla e desperata”, ”Glasslåten” och ”Kärleken vinner till slut” behövde förevigas. Nya låtar som ”Busslåten”, ”Hon ska bli min!” och ”Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling” hade också sin givna plats på skivan. Skivan fördröjdes dock till år 2000 eftersom Jarl måste lära sig låtarna innan man kunde komma igång. Sagt och gjort återvände man till AceTone-studios där man hade många bra minnen från den första demoinspelningen. Tolv låtar spelades in. Man tog även för första gången in gästmusiker: Elias Eskilsson på sax, Anna Bylin på sång, Svante Stadler på banjo och sist men inte minst Björn Andersson på klaviatur. Skivan blev mycket mer välproducerad och sammanhållen än ”Svensk Pop”. Sånginsatsen av Nippe präglades av att han under nästan hela inspelningen tänkte på sex, inspirerad av Günther som under ett rep gjort ett av sina bästa solon någonsin (på den oinspelade låten ”Amanda Amanda”) just eftersom han tänkt på sex. Nippes tankar kanske framförallt kommer till uttryck i det desperata skriket på låten ”Alla e desperata”. Skivan pressades på GZCD i tjeckien, något som Qvarre tipsats om av mågra jämtländska amatörfilmare som gjort en video och ett soundtrack där. Omslaget gjordes även här av Magnus Aldemark, och fotona togs på gärdet en vårdag. Några bilder som inte användes som omslag till "Flickor & kärlek". När skivan skulle hämtas på Arlanda av Nippe, Qvarre och Günther så var killarna så pass panka att de inte hade råd med den rabarberpaj de köpt för att fira skivan. Istället betalade de med att rykande färskt exemplar av ”Flickor och kärlek”, som skivan fick heta. Såhär blev omslaget. Skivan blev en succé, releasepartyt på Tre Backar blev en bandets populäraste spelningar och försäljningen gick som smort. Bandet började få fans utanför sin egen kompiskrets och under sommaren skrevs en mängd hits. ”Sången om alla tjejerna”, ”Cykla runt!” och ”Undervattenslåt” blev färdiga innan skivan släpptes, ”Trummaskin”, ”Poptjejer” och ”Mest för å va ball” skrevs under sommaren 2000. “Discokung” och Servitriser” hade redan vart med ett tag, medan “Ellen” samt “Du e snygg & ja e smart” inte skulle bli skrivna förrän kommande vinter. Några av dessa nya låtar hade premiär redan på våren i en akustiskt miniturné som Nippe, Qvarre och Jarl genomförde i Nacka. Dessutom spelades låten ”Du e tjej” som dock ratades från att vara med på nästa skiva. Man spelade på Nacka gymnasiums talangjakt (för tredje gången) på fredagen och på Internationella festen i Fiskis på lördagen. På internationella festen stod Günther i publiken under större delenav spelningen, men han hade med sig sitt munspel och man kom överens om att han skulle lira munspel på några låtar. Munspelet var i tonarten C, och av de låtar man körde var det ”Cykla runt!” Och ”Sången om alla tjejerna” som hade den tonarten. Günther körde munspel på dessa, och det lät så ball så att dessa låtar därefter alltid fått innehålla munspel. På releasepartyt för "Flickor & kärlek" var publiken större än någonsin. Denna sommar gjorde bandet även en deal med sunkhaket Lilla Maria om att spela där varje tisdag, eftersom de fyllt stället på ett gig under vintern. De två första spelningarna drog hyffsat med folk. På den tredje spelningen kunde inte Fantomen vara med och man körde akustiskt för en skara vänner. Veckan därpå var det endast Nippe och Qvarre som höll låda (även om Günther körde munspel på ”Cykla runt!” och ”Sången om alla tjejerna”). Publiken bestod till större delen av Günthers och Nippes dåvarande flickvänner samt några gemensamma bekanta till dessa. På Lilla Maria var personalen alltmer missnöjda med bandets oseriösa hållning. Sista gången var det ännu mindre folk, fast till bandets glädje var det i stort sett bara okända Svensk Pop-fans som dykt upp. Detta tyckte Nippe och Qvarre var coolt. ”Svensk Pop spelar inte nästa tisdag” var ägarens kommentar till den låga uppslutningen. Bandets gage sänktes från 1500 till 1000 kronor, och killarna var glada att slippa spela på stället. Dessutom var det bra för Nippes brevbärarkarriär att lägga ner Lilla Maria-spelningarna, eftersom det vilda festandet varje tisdag gjorde honom tvungen att sjukskriva sig varje onsdag, något som inte uppskattades på personalen på postterminalen i Enskede. Under sensommaren var det dags för Svensk Pop att få med sin första låt i radio. ”Hon ska bli min!” hade valts ut av P3-demos redaktion och grabbarna satt spända framför radioapparaterna. Precis när musiken rullade igång var det dock dags för P3 att lägga in ett irriterande trafikmeddelande, mitt i bandets stora radiopremiär. Killarna fick sig ett gott skratt åt ödets elakhet, och efter några veckor spelades låten ”Flickor & kärlek” som plåster på såren, nu utan trafikmeddelande. Nästa gång “Hon ska bli min!” framfördes live (På Scottish Arms) avbröt bandet själva låten och la in ett eget trafikmeddelande, bastående av James Hollingworths gamla barnklassiker “Trafiklåten”. Svensk Pop spelar för ett fullsatt Sergels Torg. I början av oktober 2000 spelade Svensk Pop för ett fullsatt Sergels Torg under en manifestation för Plattans bevarande, en succéspelning som genererade många nya lyssnare till bandet. Några veckor senare gjorde man återigen en spelning på båten Patricia, även denna gång blev det stor succé. Unikt för denna spelning var att man tog upp gästmusiker på scen (Svante hade iochförsig lirat banjo på två låtar på Lilla Maria och Björn hade vart med på en låt på en talangjaktspelning, men ändå). Efter cirka halva spelningen kallades Björn upp på scenen för att spela på resten av låtarna. Mot slutet bjöds även Anna Bylin upp för att sjunga duett med Nippe i låten ”Tillsvidare”. I mitten av ”Tillsvidare” gled Elias in från scenkanten (där han stått gömd bakom ett draperi) för att överraska publiken med ett rivigt saxsolo. När sedan ”Tillsvidare” var avklarad avslutades giget med en storbandsversion av den gamla hitten ”En Hemlighet” och succén var ett faktum. Den enda incidenten var att Nippe fick en rejäl utskällning av klubbens arrangörer eftersom han i smyg släppt in en mängd minderåriga tjejer genom en hemlig gång. Bandets första turné utanför Storstockholm genomfördes även mot slutet av året. Det var några ungdomar i Kristianstad som börjat lyssna på bandets glada popmusik och som i december år 2000 arrangerade minifestivalen ”Visst kan man dansa med Jonte” där Svensk Pop var ett av dragplåstren. I en lånad bil, som endast hade plats för fyra personer, drog man iväg ner genom Sverige. Efter många strapatser lyckades man till slut hitta fram till festivalen för att riva av ett gig för de förväntansfulla skåningarna. Att höra den fulla skånska publiken skrika efter ”Boubblarrey”, ”En Hemmliggheidth”, ”Camilla åu Daunieijl”, ”Jag slouhg ihjeil min elskleinghs nåya elskleinnnng” och andra skånskheter blev ett av bandets käraste turnéminnen. Svensk Pop hade slutat vara enbart ett Stockholmsfenomen och var nu, som de själva upplevde det, stora i hela Sverige. Tredje plattan. Notera fotbollen! Under våren 2001 spelade man in sin tredje platta. Även denna gång var studion AceTone och teknikern Anders Bentell. Plattan blev riktigt lyckad, mer inriktad på vispoplåtar än på raka pophits, och med allt från discorökare till riviga countrydängor. Man var inte helt säkra på vad skiva skulle heta, ett tidigt förslag var ”Svensk Pop cyklar runt” men förslaget ratades eftersom man kom fram till att det skulle bli för svårt att hitta cyklar att cykla på på omslaget (det måste man ju göra om nu skivan heter så). ”Världens största popband” var ett annat förslag som dock med bestämdhet ratades av sologitarristen Günther. ”Om det blir det namnet slutar jag i bandet” var Günthers kommentar. Som arbetsnamn på skivan hade man namnet ”Musik är bäst, sport är sämst”, och när man tog omslagsbilderna på Hammarbybackens baksida hade man med sig en fotboll som fick symbolisera sporten. När Nippe, Fanotomen och vännerna Erixon och Sebastian hade varit vid Hammarbybacken och rekat några veckor innan (med titeln ”Svensk Pop cyklar runt” i tankarna) hade Erixon på skämt fällt kommentaren: ”Skulle ni inte kunna åka nerför backen i kundvagnar på omslaget, och döpa plattan till ’Påväg utför’?”. Man hade dock inte tagit titelförslaget på så stort allvar (inte heller Sebastians förslag ”Svensk Pop 2000”), och det hade förpassats till glömskans vrå. När Nippe mailade ut all text som skulle stå på skivan till bandet nämndes dock titeln som tänkbart andrahandsalternativ. Dagen innan omslaget skulle redigeras färdigt var Nippe ute och svirade på Kvarnen, och passade då på att fråga lite olika vänner och bekanta han stötte på vilken titel de tyckte var bäst av ”Musik är bäst, sport är sämst” och ”Påväg utför”. En enväldigande majoritet svarade ”Påväg utför” och menade att den andra titeln var skitdålig. Detta gjorde att man dagen därpå kom överens om att ta det säkra före det osäkra och döpa skivan till ”Påväg utför”. Egentligen borde det ha stavats ”På väg utför”, men det visste man inte så titeln blev en gång för alla felstavad. Bland instrumenten på skivan märks bland annat kopprör. Förutom saxofon, tjejsång och en massa piano tog man även in Nippes syrra Anna Kerstin på fiol på låten ”Servitriser” och lite andra polare på mindre grejjer. Sen hade man med en jävla massa miniinstrument som till exempel elglockenspiel, gurka, plopprör och kopprör. Körerna och stämsången på denna platta gavs mycket energi, bland annat på “Du e snygg å ja e smart” som med sitt körarr förvandlades från en rätt medioker låt till en av plattans höjdpunkter. Låten inleds med en tjej som snackar lite bimbosnack. Det är bandets kompis Karin som tillsammans med väninnan Heli (som hörs fnittra lite i bakgrunden) skall lägga på lite sång på låten “Cykla runt!”. Innan tjejernas sång spelas in passar Qvarre på att spela in Karin i smyg, och eftersom man bara hör Karins repliker, och inte Nippes svar från kontrollrummet, blir effekten att hon låter som en bimbo som kanske är ganska snygg men inte så smart. Karin låter inte så smart på skivan. Men hon är snygg. Nippe och Qvarre fick ofta tillåtelse från Bentan att vara i studion själva och putsa på skivan. En sen natt upptäckte killarna att skivan var färdig. Istället för att gå hem kom man fram till att det vore vettigare att gröa nånting kreativt när man hade en ball studio till sitt förfogande. Med datorns hjälp spelade man in låten ”Mest för å va ball” som ratats från att vara med på skivan. Resultatet blev så bra att låten fick vara med som dolt spår efter den avslutande låten ”Ellen”. Som framsidebild var tänkt att bandet skulle sitta på bergskanten bakom Hammarbybacken framför en vacker utsikt över skogar och förorter, iförda hippiekläder och extremt konstiga glasögon. Målet var att likna ett dansbandsskivomskag från 70-talet. Man tog mängder av foton på detta, och lite andra bilder. Bland annat kom man på plats på att man kunde dölja en nakenbild på Jarl Kålbry bakom själva skivan (just när nakenbilden togs råkade det komma förbi en massa folk som trodde att det var porrfotografering). Dessutom knäppte man för skojs skull lite bilder runtomkring som inte var tänkta att användas, till exempel på bandet när de hänger vid en skrotbil och på Günther när han bär på skrotbilens säte (i ett desperat försök att få upp det på backen så att man skulle kunna sitta på det på skivomslaget). När Nippe stolt berättade för några polare om det knastokiga omslaget skrattade de snett och sa: ”Det låter verkligen som det blir Häjkonbäjkonband av alltihopa. Ni borde verkligen inte ha det omslaget.” Tyvärr var det försent och Nippe framled en sömnlös natt men ångest och kallsvett med tanke på buskisomslaget. När sedan Magnus Aldemark satte igång att redigera omslagsfotona kände han ganska snabbt att de tänkta bilderna inte funkade. Dels var bilderna på bandet mot en blå himmel alldeles för lika den förra skivans omslag med hoppande popkillar på Gärdet, och dels såg killarna allt för krystade och överspända ut på bilderna. Magnus drog då en vild fint och la in den av en slump knäppta bilden med skrotbilen som omslag. Resultatet blev finfint. Killarnas ursprungliga idé om hur de ville se ut på omslaget var lite väl knasibrasig. Skivan skickades iväg för pressning. Ett releaseparty genomfördes på Club Clampers på Restaurang Snövit exakt ett år efter den förra släppfesten. Dessutom hade man en lite lugnare spelning på Café String utan åldersgräns för alla de ungdomar under 18 som plötsligt börjat digga Svensk Pop. Båda spelningarna blev succéer, kanske i viss mån på grund av att keyboardisten Björn återigen fick gästa bandet och spela på allt fler låtar. Under sommaren såldes skivan och killarna festade runt lite håglöst. Det kreativa som gjordes var, utöver att ställa till med en bunt balla skandaler, låten ”Lyckopiller” samt inspelningen av bandets första egentliga video, ”Sången om alla tjejerna”. I videon håller Nippe på och kelas med tre supersöta tjejer och med en transvestit spelad av Jarl Kålbry. Under inspelningsdagen var Nippe nära att dö av kåtslag på grund av de vågade scenerna han fick spela in, och det var tur att dagen avslutades med ett lufthångel med trans-Jarl, annars kanske han inte skulle överlevt. Man spelade in en mjukporrvideo till "Sången om alla tjejerna". Nippe höll på att dö av kåtslag! Bandet spelade på och genomförde sin första världsturné, en spelning på den finska ön Åland. På allt fler spelningar deltog Björn på keyboard, och på Ålandsturnén (där han dock inte medverkade) började man på allvar diskutera att ta med Björn i bandet. Man upptäckte att alla var överens om att detta vore bra. Killarna övervägde att ringa ett fyllesamtal och välkomna honom i bandet, men Qvarre, som var den enda som inte var full, sa att det var bäst att vänta tills man kommit hem. Klockan var ändå mitt i natten. När man kom hem beslöt man i nyktert tillstånd efter en kort maildebatt där alla var av samma åsikt att ta in Björn, som blev jätteglad. Han fick namnet BjörnAnderz som inte är allt för olikt originalnamnet Björn Andersson som han hette när han var studiomusiker på skivorna. Att BjörnAnderz kom snabbt in i gänget vore fel att skriva eftersom han redan var en del av det. Han blev dock snabbt flickornas favorit med sin i sammanhanget lite mer välvådrade framtoning och sitt supersnygga utseende. Sin debut gjorde han på en katastrofal spelning på Nacka Mediagymnasiums fest i Medborgarhuset, men snart skulle succéerna hagla över bandet. Förutom att ta in BjörnAnderz köpte Svensk Pop även en gammal rostig folkabuss som man tänkte rusta upp och ha som turnévan. Bilen hade en massa defekter som man måste fixa innan den skulle gå igenom besiktningen. Man meckade lite ibland, men mest fick bilen stå och vila sig utanför Qvarres port. 2 ggr i veckan var man tvungen att för hand putta över den till andra sidan gatan för att slippa P-bot. Ibland orkade inte killarna putta över den tunga minibussen, och då fick man ofta P-böter. Det var dyrt att ha bil, men det skulle bli ballt när man fixat iordning kärran, tänkte man. Ett havlår senare, när åtskilliga tusenlappar gått åt till att betala olika skatter och avgifter samt P-böter och nya mackapärer att laga bilen med, upptäckte man en natt att tjyvar varit framme. Bilens alla registreringsskyltar och hjul var stulna. Till råga på allt hade ingen orkat fixa försäkring. Den gamla kärran fick gå i skroten och bandkassan var ungefär 10.000 kr fattigare efter den affären. Av detta lär man sig att det inte är dumt att cykla runt! BjörnAnderz blev snabbt flickornas favorit. En av de stora höjdpunkterna i bandets karriär var spelningen på Rookie-festivalen i Hultsfred. Svensk Pop var ett av ca 30 band som valts ut att spela på Metropol för en intresserad publik. Spelingen blev en av bandets största succéer och man fick många nya fans. Flickorna överföll bandet, nästan med våld, och alla var överens om att Svensk Pop var något alldeles extra. Detta var det största ögonblicket hittils i bandets historia. Skivor såldes till massor av människor, ryggdunkningarnas antal överträffades endast av antalet flickor som trånande försökte få någon av bandmedlemmarna på fall. Nu var man riktiga rockstjärnor, iallafall i sina egna hjärnor och iallafall för en liten stund. Inte blev det sämre av att Nippe mitt under låten “Alla e desperata” bjöd alla på efterfest i radhuset som bandet delade med de förträffliga banden Joelbitar och Pleasure. Efterfesten hade över hundra besökare och blev en succé av sådana mått att en film från densamma lades upp på Rookies hemsida. De som minns något av festen bekräftar att den var väldigt rolig. På hemvägen åkte bandet i en buss Hultsfred-Stockholm tillsammans med blandade festivalbesökare. Man hade kvar ett flak folköl från efterfesten som korkades upp medan grabbarna spelade och sjöng låtar hela vägen hem. Bland de som var på bussen är detta kanske ett ännu starkare minne än själva spelningen och bussen delades i två läger: de som älskade bandets busskonsert, och de som hatade den. Veckan efter Rookie fylldes bandets gästbok med hyllningar och de nyblivna poplegenderna levde som i ett lyckorus. Nya spelningar var också på gång. Den första spelningen utan Nippe (som var inlagd på sjukhus som medicinskt försökskanin) genomfördes av Qvarre och BjörnAnderz på en demonstration mot privatiseringar. Man spelade på Segels torg och nåt till jävla torg och det gick hyffsat enligt de som såg spelningen. Särskilld succé gjorde den nyskrivna låten “Hon bor i Farsta” som kritiserar de höga priserna på busskort. På Rookie kunde bandet äntligen välja och vraka bland tjejerna, som de alltid velat! En annan ny låt, “17 år & kär” hade premiär när bandet i november var förband till The Mopeds på klubben Alcazar. Spelningen arrangerades av den gamle punk- och vislegenden Johan Johansson, som fått upp ögonen för bandets musik. I publiken fanns, förutom en massa fans och bandets idol Doktor Kosmos,även en tjej som var dotter till en farbror. Farbrorn hon var dotter till hette Finn Sjöberg och hade ett eget litet skivbolag: Slide Records. När han fick höra “Påväg utför” lät han genast höra av sig. Han ville signa Svensk Pop och släppa en platta. Günther upptäckte en blöt krogkväll att Finn Sjöberg var gitarrist på en av hans favoritskivor, en skiva med gruppen “Kvartetten som sprängde kattvals”. Killen som nu var på väg att signa bandet var en av Günthers gamla gitarrhjältar. Dessutom hade han tydligen lirat med Lundell (vars första platta han gjort arrangemangen till) och med Den Store Mästaren framför andra: Cornelis Vreeswijk. Att han nu fick upp ögonen för Svensk Pop upplevde killarna som en enorm bekräftelse. Man träffades över några öl för att snacka ihop sig. Finn såg framför sig en Greatest Hits-platta med det bästa från de tre skivor bandet spelat in, och kanske lite nya låtar. En helt ny skiva hade han inte råd att bekosta. Efter en maildiskussion mellan bandmedlemmarna beslöt killarna till sist att det kändes fel att i det här läget släppa en Greatest Hits-platta. Motförslaget blev istället att göra en EP med fyra nya låtar: “Lyckopiller”, “17 år & kär”, “Hon bor i Farsta” samt den ekivoka balladen “Tänk på mig!” som faktiskt skrivits redan innan “Påväg utför”spelades in, men av nån anledning inte kommit med på den skivan. Förslaget mottogs dock med en viss skepsis av Finn, som inte ansåg att så korta skivor lönade sig att göra. Istället började man planera att snarast spela in en fulllängdare. Låtar fanns så det skulle räcka, ansåg bandet, dock var det ett större problem att få tid till detta. Flera av bandmedlemmarna var mycket upptagna personer (det är till exempel rätt sällan hela bandet kan närvara på spelningarna), och tid till att spela in en ny skiva var svårt att uppbringa. Dessutom var inte studion ledig, och det löste saken. Skivan fick vänta. Svensk Pop erbjöd Finn att producera bandets andraupplaga av skivan “Påväg utför” som sålt slut, men han tackade vänligt men bestämt nej. Samarbetet fick läggas på is tillsvidare, och bandet styrde på egen hand upp ett distubutionsavtal med företaget Border Music till andraupplagan av den storsäljande skivan. I Borlänge var BjörnAnderz nära att åka på stryk för att Svensk Pop inte gjorde succé. Berättelsen om Finn sträcker sig egentligen ända fram till våren 2002, och då har läsarna missat massa sköna spelningar och annat, både bra och dåligt. Vi förflyttar oss tillbaka till juldagen 2001. Bandets beryktade Borlängeturné. Efter en hel dags flängande i jakt på utrustning och transportmedel lyckades killarna ta sig iväg mot Borlänge. Fantomen och BjörnAnderz med tåg, Nippe, Qvarre och Günther i en lastbil full av utrustning. Jarl kunde inte följa med för han skulle gå på bio. Det var extremt halt på vägarna, och killarna var sent ute, så de hann inte fram i tid till spelningen som skulle ha börjat 23:00. 23:05 var grabbarna framme och började rigga upp sina grejjor. BjörnAnderz och Fantomen hade varit på stället ett tag och hunnit bli rätt dragna. Dessutom hade de blivit rätt utskällda av personalen eftersom resten av bandet var sena. Det märktes ganska snart att stället och publiken inte var riktigt rätt för Svensk Pop. Ett disco fullt av fulla raggare är kanske ingen drömpublik. Det enda plusset var en sliten kvinna i trettiofemårsåldern som stod framför scenen och visade brösten för bandet. Rock’n’roll! Spelningen var dock ingen succé. BjörnAnderz var nära på att åka på stryk. Den bröstvisande tanten var nära att få ett ligg men de berusade popstjärnorna tog som tur sitt förnuft till fånga, vilket de var glada för dagen därpå. Enda gången publiken kom igång var när en cover på låten “Livet e en fest” revs av. Därefter ville publiken enbart höra Björn Rosenström och AC/DC. Det fick de inte. Svensk Pop var lovade 6500 i gage, men arrangören vägrade betala dem. Än idag kämpar bandet för att få det uteblivna gaget. Som ni ser är inte historian helt klar, men det kommer mer när vi orkar skriva mer... Kapitel 2 Efter Borlänge åkte bandet hem till Stockholm igen. Nippe och Qvarre stannade dock enbart över natten, dagen därpå gav man sig av till Uppsala där man lånat en lägenhet av en kompis i några dar för att skriva låtar. De två låtskrivargenierna köpte mängder av te och rostat bröd för att leva på under dessa intensivt kreativa dagar. Under mellandagarna skrevs cirka tre bra låtar och en bunt ganska dåliga. Den första låten hette ”Kamera i fickan” och var superdålig och inspirerad av Günther som i sin barndom inte kunde säga bokstaven t utan istället sa k. Därefter började låtarna rulla fram en efter en. ”Sjyrra Gud!” skrevs sent på natten när grabbarna egentligen tänkt sova för länge sen men inte tagit sig i kragen utan satt och blajjade oseriöst med gitarren, desperata efter att (trots ambitionen om koncentration på låtskrivande) få dit massa brudar. ”Spriten & Livsglädjen” blev klar när en gammal text (som skrivits på samma tågresa som texterna till ”Sången om alla tjejerna" och ”Undervattenslåt”) äntligen tonsattes. Titeln på denna spritindränkta visa kom senare, till en början kallade man den ”Tröstvisa för hobbyfyllerister”. En annan sjukt bra låt som skrevs var låten ”Prinsessan Madeleine” (utom den mittersta versen som tillkom senare). Efteråt var man oense om huruvida resan varit lyckad eller inte. Qvarre ansåg att den var i stort sett meningslös och att väldigt lite med kvalité skrivits, medan Nippe även var entusiastisk även över mer medelmåttiga låtar som ”Det är mig hon vill ha” och ”Fröken ensamhet”. Till slut kom man fram till att det kan ha berott på att resan skett på Nippes villkor. I all välmening hade han beslutat att man under vistelsen skulle ge fan i att städa för att endast koncentrera sig på musiken och slippa bry sig om idet som hans ögon var meningslöst pedanteri. Nu är det dock så, som alla som varit hemma hos både Nippe och Qvarre vet, att Qvarre är en betydligt ordentligare kille, och bandets skäggige gitarrist trivdes inte lika bra som den långhårige sångaren i det växande förfallet. Nippe klurar på nån text i Uppsala. I januari skulle bandet spela på Hannas källare i Stockholm. Spelningen hade varit bokad sedan länge och bandet hade gjort intensiva kampanjer med massmejl och affischer över hela stan. Dagen innan fick killarna ett mejl från en sångerska som hävdade att hon också var bokad på samma datum. Svensk Pop svarade henne typ att ”då får vi väl dela på tiden, och det är ju bara kul att vi kan spela även för varandras fans”. Sångerskan ringde upp Qvarre och sa att Svensk Pop tyvärr inte kunde spela för att hennes spelning var viktigare. Under samma dag som spelningen fördes intensiv telefonkontakt mellan sångerskan och Nippe, som försökte förklara för henne att Svensk Pops spelning också var viktig och att det enda raka vore att dela lika på kvällen och underhålla en dubbelt så stor publik. Sångerskan sa envist nej. På kvällen tog Svensk Pop ändå sina instrument och begav sig till Hannas källare för att se vad som skulle hända. I värsta nödfall hade man snackat med Café Mera på paralellgatan och sagt att man kanske kom över och rev av några låtar akustiskt om det gick åt helvete på Hannas. Sångerskan och hennes band kom och stämningen var minst sagt tryckt. Till slut började sångerskan och hennes trummis tala grabbarna till rätta. De berättade att sångerkan hade en ”kräsen publik” och trummisen fyllde i att ”Det här är inte ball, grabbar”. När de inte hade några fler argument för att de skulle få ha kvällen för sig själva sa de helt enkelt: ”Tyvärr, det går inte att ni spelar, nu ska vi iallafall gå och äta” och sen gick de upp på övervåningen. Svensk Pop fixade fram lite papper och penna för att sätta upp lappar om att deras spelning var flyttad till Café Mera. Robert Broberg kom fram till grabbarna och frågade när det skulle börja. ”Svensk Pop eller sångerskan?” frågade bandet, som ofta jämförts med Robban och även har en specialskriven Brobergparodi, ”The lugn & ro-bert bro-bergsbestigning song” på liverepertioren. ”Sångerskan” svarade dock Robban, tyvärr. Den akustiska alternativspelningen på Mera blev dock en stor succé. Folk hade rest ända från Mora och andra avlägsna platser enbart för att se Svensk Pop, och hade ingen alternativ spelning genomförts hade många blivit besvikna. ”Det är tur att iallafall inte vi har en kräsen publik!” var Nippes kommentar till publiken efter allt jubel. I februari spelade bandet på Kafé 44 tillsammans med Röda Stjärnan Stockholm och Daquiries, också detta en populär spelning med bra drag. Innan bandet gick på scenen berättade Jarl Kålbry för Qvarre och BjörnAnderz att han slutade i bandet. Han andra band Narada tog, i kombination med heltidsjobb och flickvän, allt för mycket tid, och Svensk Pop fick stryka på foten. Nippe, Fantomen och Günther fick veta den sorgliga nyheten först efter spelningen och efter att Jarl dragit hem. Kanske för att de inte är lika psykiskt stabila och samlade som de lugna killarna Qvarre och BjörnAnderz. Nu stod man relativt handfallen. Återigen saknade man basist. Skulle man skaffa en ny medlem igen? Skulle man starta en vikariepool med Frippe och Jarl? Skulle Qvarre spela bas? Man beslöt att lägga nyrekryteringen på is och tillsvidare satsa på en vikariepool. De flesta spelningarna under våren var akustiska och utan trummor, varför de genomfördes utan bas. När bandet skulle spela på Huset i Huddinge tillsammans med JoelBitar (som de lärt känna på Rookiefestivalen) och Alligatior Fritz var man dock full styrka, och beslöt att ta in Jarl som reserv. Några timmar innan Svensk Pop skulle upp på scenen berättade dock Jarl att han inte kunde spela på grund av sjukdom, och de kvarvarande medlemmarna stod åter handfallna. Qvarre (som kört bas två gånger tidigare när Jarl inte kunnat spela) ryckte dock in och räddade spelningen. Under den närmsta tiden fick han basa för basismen. Hittils hade man inte gått ut officiellt med avhoppet, eftersom man hade skivkontrakt med Finn Sjöberg på G (se ovan) och inte ville verka sårbara. Lite senare under våren kände man dock att man var tvungen att offentliggöra detta. Att ha Qvarre som basist funkade hyffsat, även om hans fenomenala kompgitarr saknades i ljudbilden. När någon av medlemmarna inte kunde närvara, vilket som sagt snarare är regel än lag, blev det dock problem. Som femmannaband med bara en gitarrist var det inte omöjligt att spela när man har ett piano som fyller ut ljudbilden. Försvinner gitarren eller pianot blir det dock för dåligt för att kunna framföras offentligt. På en spelning på Alcazar i Stockholm fick Frippe rycka in eftersom Günther var försökskanin i ett medicinskt experiment, men hur skulle man göra under sommarens alla festivalspelningar när BjörnAnderz för det mesta inte kunde närvara? Jarl Kålbry lämnar bandet... En dag blev Nippe uppringd av Jakob, sångaren i JoelBitar. ”Jag såg att E-Type har slutat i ert band” sa Jakob, och berättade att han själv var på jakt efter ett andra band att spela bas i, varför Svensk Pop skulle passa bra. Nippe sa att de skulle diskutera saken. Dan därpå spelade bandet på Ormingekarnivalen och Nippe berättade för övriga medlemmar om erbjudandet. Man kom ganska omgående fram till att det vore en bra idé att ge Jakob en chans, med sin gedigna erfarenhet av att spela i ett framgångsrikt band, sina talanger som låtmakare och liveunderhållare, sitt lite lustiga utseende samt sin trevliga personlighet och supersköna stayl kändes han som en klart potentiell basist. Eftersom man ändå behövde någon som spelade bas under sommaren (Frippe och Jarl hade tackat nej) bestämde man att låta Jakob visa vad han gick för under denna period för att se hur det funkade. ...JJ Fett tar över hans plats. Nu går vi dock återigen händelserna lite i förväg och innan sommaren kommer våren. Under våren 2002 var det en del balla spelningar och sånt som inte får glömmas. Nippe, Qvarre, Günther och BjörnAnderz spelade på ”Ungdomslyftet” i Flen, en kurshelg för ungdomar som var aktiva i Bygdegårdarnas riksförbud. Spelningen var en mysig tillställning som mest bestod i att killarna satt på barstolar, drack öl och sjöng låtar i två mycket långa omgångar. Man fick med en hel bunt sällan spelade låtar som till exempel den extremt okända bluesen ”Efter 02:00” som inte är så jättebra kanske. Dessutom spelade man för första gången balladen ”Ellen” live, samt hade premiär för mängder av nya låtar som ”Spriten & livsglädjen” och ”Sjyrra Gud!” med flera. På Solbacka kursgård där spelningen hölls levde killarna lyxliv med varsitt eget rum, massa bufféer, ölbiljetter och gratis kaffe och te. Under dagen satt Nippe och Günther i varsin fotölj i den lyxiga lobbon och konverserade belevat med varandra, medan Björnanderz satt vid flygeln och spelade diskreta cocktailversioner av olika Svensk Pop-låtar. Under natten festade man i vanlig ordning med brudar och gitarr. Turnéns skandal bestod i att Günther gick på upptäcktsfärd och råkade sätta igång larmet när han öppnade en dörr. Efter ett tag kom ett vaktbolag men de var snälla så allt gick bra. På Ungdomslyftet dracks det öl och spelades låtar. Det var mysigt. En annan grym spelning var på Yunomiafestivalen i Skövde. Först var det oklart om bandet skulle spela eller inte. Av misstag hade arrangörerna bokat Svensk Pop utan att fråga om bandet kunde komma. När de märkte sitt misstag strök de Svensk Pop från programmet och ersatte med ett annat band. När Svensk Pop sedan började få mail från fans i Skövdetrakten som var glada att bandet skulle komma blev man dock fundersam och hörde av sig till festivalarrangörerna som förklarade hur det låg till. Nippe & Qvarre blev dock erbjudna att, på helt egen bekostnad, ta sig till Skövde och riva av några låtar akustiskt. Samma dag som festivalen var hade killarna fortfarande inte bestämt sig. En tanke var att lifta ner men Qvarre orkade inte och ville i så fall hellre stanna hemma. Efter en viss diskussion kom man fram till att ta tåget och bekosta detta med eventuell skivförsäljning. Skulle man inte gå runt skulle pengarna tas ur egen ficka och det hela betraktas som att man åkte på festival, vilket man ju betalar för om man inte spelar. Sagt och gjort gav man sig av, och man beslöt att spela oförstärkt vid niosnåret i cafeterian (där inga andra spelade). Lappar sattes upp runt om i lokalen som informerade om den nya programpunkten. Vid nio var lokalen full av folk, och spelningen blev en jättesuccé. Resan gick runt med råge, autografer skrevs och söta flickor pussade de glada popstjärnorna. Sedan dess har bandet en stark fanbas i Skövde, och har återvänt dit fler gånger än till någon annan stad (även om Västerås i skrivande stund är en het konkurrent). En av många söta tjejer som var i Skövde och pussade på Nippe och Qvarre. Under våren spelade olika konstellationer av bandet även bland annat i Göteborg, Uppsala, Örebro, Söderhamn och Skövde igen. Dessutom fick bandet två nya vidjos under våren (Sedan tidigare hade en vän till Qvarre från Mobila Gymnasiet även gjort en vidjo till ”Cykla runt!”, där Qvarre åker cykel, spelar och sjunger). ”Sången om alla tjejerna” redigerades äntligen färdigt i Stockholm filmfestivals lokaler på Skeppsholmen under några nätter i maj. Sen spelade några tjejer från Riddarfjärdens Mediagymnasium in en vidjo till låten ”IKEA” under spelningar på ungdomsgårdarna Huset i Huddinge och Lagret i Tumba. Självklart spelades även scener in på det värlsberömda varuhuset, där Nippe springer runt och prövar sängar med en av tjejernas skolkamrater som motvillit gått med på att agera tjej i vidjon. Vad många inte vet är att de riktigt heta scenerna där man ser ett täcke guppa upp och ner i en IKEA-säng, spelades in av stuntkvinnor, eftersom Nippe och hans motspelerska var för blyga för att våga genomföra de grova sexscener som flickorna som gjorde vidjon ursprungligen tänkt sig. Båda vidjorna hade premiär på klubben 100% Osignat på Alcazar där bandet genomförde en lyckad spelning i slutet av maj. Annika och Elinor gjorde videon till IKEA. Under sommaren gjorde bandet en hel bunt festivalspelningar, något som man länge velat men inte tidigare fått göra i nån vidare utsträckning. Arosfestivalen, Woxstockfestivalen, Festival Hunra, Ulvatorpsfestivalen och Atomfestivalen blev alla förärade ett besök. Dessutom var det mycket nära att bandet fick spela på Hultsfreds demoscen (man hade vart ett av de band som varit med längst i diskussionerna) samt i Danska LO:s tält på Roskildefestivalen (vilket dock tyvärr fick ställas in eftersom arrangörerna inte hann med det byråkratiska arbete som krävdes för att ta dit ett band). På Arosfestivalen (som är en gatufest i Västerås) spelade bandet på den allra största scenen, tyvärr alldeles för stor för den lilla publik som pallrat sig dit. Spelningen blev i allafall bra, och det är ju det som är det viktiga. Jakob från JoelBitar gjorde sin debut på Woxstockfestivalen i Alfta, och det med bravur. Också den spelningen gick väldigt bra. Innan spelningen var man tvungen att ge Jakob ett Svensk Pop-namn. Han själv föreslog Fettejaco eftersom hans storebröder kallat honom det när han var liten och tjock. Eftersom han av Svensk Pop-killarna redan kallades JoelJakob, eller JJ, kom man dock överens om att det namnet var smidigare, och Jakob valde efternamnet Fett med anspelning på sin forna tjocklek. I dagsläget, när Jarl har lagt av och Nippe lagt på sig några kilon ölkagge är JJ Fett en klar aspirant till titeln ”Smalast i Svensk Pop”. Fetast i Svensk Pop är antagligen Qvarre. En spelning som gick mindre bra var bandets återkomst till Kristianstad och Festival Hunra. Svensk Pop stod vid sidan av Svenska Akademien som en av de två största affischnamnen, före band som till exempel Slagsmålsklubben, Dr Higgins, The Pendletones och CDOASS. Förväntningarna var laddade till max. Av någon anledning gjorde dock Svensk Pop ingen större succé, spelningen (som avslutades med en cover på JoelBitars hit ”Skåning”) sågades i lokaltidnigen och publiken droppade av en efter en tills det bara var ett tappert fåtal kvar (heder och kärlek åt dem!). I festivalens gästbok hördes flera besvikna röster, bland annat jämfördes bandet med Hjalle och Heavy och namnet Svensk Pop kallades för ”ett hån mot alla som spelar popmusik på svenska”. Själva festivalen var dock välarrangerad och bra, och det var en hel bunt som också gillade spelningen och Svensk Pop, de var bäst! Svensk Pop var en av huvudattraktionerna på Festival Hunra... ...men många ogillade spelningen, och jämförde bandet med Hjalle och Heavy. (bilden är från ett senare tillfälle) Nippe och Qvarre gjorde en uppskattad spelning på SSU:s valläger vid i Halmstad. Egentligen skulle killarna spela på en jättestor scen, men åska och hagel gjorde det omöjligt varför spelningen fick flyttas in i ett tält. Eftersom Qvarre är en mycket aktiv medlem i SSU (och bland annat spelade ”Cykla runt!” och ”Undervattenslåt” som musikaliska debattinlägg från talarstolen under deras kongress 2001) har bandet en trogen publik i ungdomsförbundet och spelar ofta på olika SSU-arrangemang, något som även debatteras internt i bandet om det är rätt, när långt ifrån alla bandmedlemmar är sossar. Efter några sköna dagar på stranden i Halmstad slöt Nippe och Qvarre upp med JJ, Günther och Fantomen i grannstaden Varberg för att spela på Ulvatorpsfestivalen. Festivalen blev en av bandets mest lyckade upplevelser och en skön revanch efter misslyckandet i Skåne. Svensk Pop spelade på bästa tid och publiken var vild som aldrig förr. Det jublades och röjdes och bandet trivdes mycket bra. Dessutom var själva festivalen mycket lyckad, nästan alla andra band var skitbra och man bjöds gratis mat och fri sprit från morgon till kväll (Günther som raglat runt full hela dagen och gjort sig känd för mängder av skandaler, fick ägna tre timmar innan spelningen åt att dricka kaffe och vatten för att kunna nyktra till nog för att kunna inleda spelningen med en smäktande version av Amazing Grace). Hela festivalen utspelade sig dessutom i en riktigt skön lantbruksmiljö med kor, traktorer, galna bonna-lekar under dagen (där Günther och JJ gjorde succé) samt slutligen hångel i höskullen för de framgångsrika. Efter att flera av medlemmarna inte sovit en blund på över ett dygn kunde man på hemvägen underhålla passagerarna på tåget Varberg-Göteborg med sina glada låtar. På tåget Göteborg-Stockholm bytte dock de flesta medpassagerarna vagn eftersom Svensk Pop vid det laget luktade väldigt illa och pratade högt, ofta om rätt snuskiga grejjer, som det kan bli när ett gäng killar är på turné. När sommaren led mot sitt slut genomfördes den sista festivalspelningen för året i Nora Folkets Park på Atomfestivalen. Också det en mycket trevlig succé, som dock genomfördes akustiskt eftersom Günther inte kunde komma och Fantomen inte visste om att det var spelning eftersom man glömt att berätta. Günther var fullast på Ulvatorpsfestivalen och gjorde många skandaler. Under valrörelsen spelade bandet i Solna och på Sergels torg på arrangemang arrangerade av Sossarna och SSU. Även om Svensk Pop självklart är starkt emot Moderaterna och deras gäng så är det som sagt bara Qvarre som är aktiv sosse, och bandet rymmer även en syndikalist och en bunt allmänna vänstersympatisörer utan partiförankring, med flera. Bandet (med viss frånvaro) genomförde dock dessa spelningar och räddade därmed kanske Sverige från att få en borgelig regering, något som nog alla, från höger till vänster, i alla fall borde anse som hedervärt! Spelningen på Sergel blev dessutom grym och bandet drog mer folk till Plattan än Eldkvarn och Latin Kingz som också spelade på samma arrangemang. Svensk Pop drog mer folk till sin spelning på Plattan än både Latin Kingz och Eldkvarn. Direkt efter valet fick Svensk Pop sitt dittils största uppdrag: Att i en vecka spela för Nackas alla högstadieskolor när de besökte det nyöppnade kulturhuset Dieselverkstan. Det blev åtta spelningar under 4 dagar, för en publik på över 2000 personer. Dagens första föreställning började redan runt niotiden på morgonen, så det blev tidiga morgnar. Responsen på spelningarna var blandad, både ros och ris hördes. Bland högstadieungdomarna fanns det både de som ville vara tuffa och buade, och de som jublade och (om de inte redan var det) blev stora fans. Bland lärarna var vissa kritiska till att bandet använde fula ord, pratade om snuskiga saker och uppmande till mord och sex och annat läskigt. Andra höjde bandet till skyarna och sa att Svensk Pop var fantastiskt geniala underhållare. Ingen lämnades i alla fall oberörd. Förutom att få massor med nya fans fick Svensk Pop dessutom ett gyllene tillfälle att mellan och efter föreställningarna repa in en massa nya låtar inför nästa platta, samt pengar nog att bekosta densamma utan att behöva snåla. Bland annat repade man in låten ”Kramas” (skriven i Vitabergsparken sommaren 2001) som man även spelade live under andra hälften av veckan, samt ”VM-låten” som för ovanlighetens skull är gjord av Nippe och BjörnAnderz istället för Nippe och Qvarre. I samband med spelningarna på Dieselverkstan beslöt även bandet att tiden sedan länge varit mogen för att ta med JJ Fett som officiell medlem, efter en strålande insats som basist och medmänniska udner sommarens bravader. Nu var man åter sex personer i Svensk Pop. När man spelat färdigt på Dieselverkstan och det blev fredag gav sig delar av bandet in till stan för att i glada vänners lag fira en lyckad veckas avslut. När man blivit lite fulla (på krogen Söderhof) kom man på att det vore soft att ringa massa brudar och ha en fest. Sagt och gjort, man ringde massa brudar (popstars har alltid massa brudar omkring sig) och ordnande en fest. På vägen träffade de överförfriskade grabbarna tre ungdomar som gick på högstadiet och sett bandet spela under veckan. Man bjöd med de tre ungdomarna på spritfesten, och de i sin tur ringde som en överraskning upp cirka fyrtio ungdomar till, som alla drog med sig ännu fler polare till Nippes lilla kvart på 24 kvadrat. På högstadiet är en fest guld värd, och Nippes kvart for rätt illa och har inte återhämtat sig än. Tillställningen var dock lyckad, och ett berikande möte mellan olika generationer. Efter att man spelat för alla Nackas högstadier hade bandet efterfest med högstadieungdomar hemma hos Nippe. Här är det en anonym Svensk Pop-medlem som passar på att hångla lite. Och nu börjar historien komma allt närmre nutiden. För att hålla isär och ha en distans väntar vi ett tag till med att uppdatera mera. Svensk Pops historia är dock under full gång i skrivande stund. Följ den spännande fortsättningen! __________________ (Historien är skriven av Nippe Svensk. Kapitel 1 är skrivet sommaren och hösten 2001 samt hösten 2002 (och kanske lite där emellan). Kapitel 2 är skrivet vintern 2002.)